Lövlunds Mini
"Mini"

100905-111221

 

Denna hösten började Mini att halta igen fast på höger framben (han är Op i vänster armbåge).
Han fick vila och ta det lugnt lite och det kändes som det blev bättre och vi tog oss till kullens MH bland annat.
Efter MH så tog det inte många dagar nnan han var halt igen så tid till veterinär bokades igen för att känna igenom armbågen framför allt.

Veterinören säger då att armbågen ser bra ut och att han har en skada i bogen istället, så himla glad jag blev för en mjukdelsskada kan han ju bli frisk ifrån!
Koppelvila och medicin så skulle detta blir bra, spåra fick han göra så det gjorde vi massor!
Sen har det gått upp och ner som i en bergochdal bana, så fort man kom upp lite i tid på promenaderna så blev han halt.. Dra ner på längden efter att ha vilat helt några dagar osv, så höll vi
på ett bra tag och spåret det fick jag sluta med oxå för efter det blev han oxå rätt så kraftigt halt  

När vi hållit på så ett tag bokade jag tid till "min veterinär" på Strömsholm för han blev kraftigt halt efter 30 minuter i koppel, linkade omkring hemma mellan
sina olika sovplatser i flera timmar efter en så kort promenad 

I övrigt så var han stel och markerade varje gång han hade sovit nu så jag var säker på att nåt muskelfäste eller liknande var paj!
Väl hos Strömshollm så makerar han kraftigt obehag vid armbågen och vänder sig om för att hugga flera ggr och detta hade jag ju sett första
gången han Op sin andra armbåge... Likheten var extremt slående!

Allt bara rasade för mig iom att hans armbåge för inte så länge sedan var "friad" av en annan veterinär, han var ju bra i armbpgen och skulle ha blivit frisk
men så blev inte fallet utan han hade väldigt väldigt ont trots full dos Rimadyl

Mitt älskade UnderBarn fick somna in och ska man summera hans liv så har han varit frisk och helt utan rehab i 7 månader varav de 2 första i valplådan hemma
hos uppfödaren, usch så tragiskt att en valp/unghund ska behöva leva så.

Han var så speciell och en av de 2 bästa hundarna som jag har haft, full av energi och livsglädje när han väl fick leva ut den.
Hela han sprudlade och han njöt för fullt.. De få gånger han fick göra det..

Jag kommer alltid att minnas honom då han tog en ytterst speciell plats i mitt hjärta

 

***************************************************************************

 

ÅKERBLOMMANS DRACO
*DACO*

090526 - 100921

 

Idag var det dags att åka upp till Strömsholm för att förhoppningsvis få reda på varför och vad som händer i
Dacos kropp.. Vi skulle gå igenom honom idag och så skulle han bli
kvar för att göra en MR på rygg och huvud iom incidenten med slagsmålet förra veckan..

Vi pratade lite allmänt och han är en total gåta, det kommer åch går, frlyttar lite
på sig men hela tiden så har bakdelen varit ur rytm så att säga..

När vi klämde igenom honom så reagerade han i musklerna i båda bakbenen, halva ryggen, nacke
och båda de stora bogmuskulaturerna.. Mer än så gjorde vi inte för han hade klart ont i dessa musklerna:-(

Kronisk klåda och en pågående hudinfektion, muskelmyosit som spridit sig i halva kroppen i dagens
läge samt en trolig tumör eller svullnad på ett ställe som ingen har kunna lokalisera på de senaste 7 veckorna...

Det är ett otroligt tungt beslut att ta bort en hund som är 16 månader gammal men det är ett
beslut som jag inte kommer att ångra, tiden nu kommer att vara tuff och livet kännas piss men
min älskade vän har inte längre ont!! Det är viktigt för mig!!

Han fick busa i massor och jag kastade boll åt honom idag, det har han inte fått gjort på det här viset på 7 veckor,
han hade även med sig bollen in till veterinären och han kampade med lite olika skötersokor som "känner" honom.
Han är känd där för sitt otroligt fina temperament och sin utstrålning, att han sen är långhårig gör ju inte saken bättre...

Den sköterska som taigt hand om oss de förra 2 gångerna träffade jag efter att jag tagit beslutet och hon
såg direkt vad som var på gång så hon "bytte patienter" med han som hade mig idag och var med mig och Daco
hela vägen till slutet nästan, hon förklarade och var min allderles egna psykolog där vilket kändes såååå skönt!

Nu vet jag att han har det bra, han springer fritt över fälten och kan busa runt så som en unghund i
hans ålder ska göra, inga koppel och restriktioner där inte!

Jag kommer aldrig glömma honom!!

R.I.P min fina vän

 

***************************************************************************

XO DIZCO
"DIZCO"

080408 - 090716

 

Nu som först kan jag nog klara av att skriva om det som hände ute i skogen den där hemska dagen..

Den 16 Juli 2009, dagen efter min födelsedag, jag tror att min födelsedag kommer att ligga
lite i skymundan några år nu! Iallafall i mina tankar...

Dagen börjar som vanligt, jag går den korta morgonpromenaden med bägge hundarna, hem och mata samt plåstra om Baltes
tass som han har skurit upp. Styrde med lite allmänt för att vila magen på Dizco, hade på promenaden tidigare bestämt mig för att
fara till skogen och plocka lite blåbär.
Skönt med ltie ensamtid för mig och Dizco iom att Balte inte får vara lös och springa pga tassen.

Jag tar med mig bollen för tänkte leka lite så hon fick ordentlig motion osv, hon älskade verkligen att få bära på en boll...
När hon var liten fick hon aldrig ha bollen själv för hon åt jämt av snöret, när sen Balte kom så har hon aldrig haft tid att tugga upp några snören för
han ville ju oxå ha bollen! Därför så glömde jag att hon var en snörtuggare...

Vi går där i skogen, vi leker och har det så underbart, hon kommer och stoppar bollen i pyttsen för att jag ska kasta och vi bara myser ihop.
Vi har det underbart tillsammans..
Efter ett tag engagerar jag mig mera i bären och plockar på, DIzco springer omkring med sin boll eller ligger och rullar runt bland alla bären.
Det ser så mysigt ut så jag satt och bara log åt henne flera ggr!

Efter ett tag så ser jag att hon har tuggat av snöret på bollen och jag tänker "hundkräk som jämt ska äta snören" (usch) Jaja, bollen är trasig och
det går ju inte att göra något åt det utan vi fortsätter där i vårat tempo med plockande och lite lek med jämna mellanrum.

Efter ca 10 minuter hör jag hur hon hostar och harklar sig, en bit trä eller så i halsen tänkter jag och gör inte så mycket
väsen av det hela. Inser inom kort att något annat är fel, hon börjar försöka spy, river på halsen med tassarna och
far omkring lite överallt... Vart är då bollen??? I halsen!!
Jag får fatt på henne, gräver i halsen på henne, skakar henne upp och ner, masserar halsen och dunkar på henne för att så
att säga trycka upp luften från magen så bollen kommer upp..

Ingenting hjälper så jag lyfter henne och tar oss mot bilen, stannar ibland för att dunka på henne, gräva i halsen och göra
vad jag kan för henne, INGENTING hjälper:(
När jag är ca 100 meter från bilen så slutar hon helt att andas och försöka, då har hon varit helt still i ca 3 minuter efter
sista panikattacken..
Hon orkade inte längre, hon klarade inte mera och dog i mina armar så nära bilen och den ev
räddningen en veterinär hade kunnat ge...

Jag grämer mig så över att hon fick ha kvar bollen när snöret var borta, jag låter dom aldirg ha bollar utan snören just
av denna anledning. Jag har vägrat metoder på träning just pga detta...
Om Balte inte hade skadat sig eller om jag hade tagit med honom i koppel hade det inte hänt, om han varit där eller om jag hade tagit bort
bollen hade hon fortf legat här på golvet under databordet, hon hade legat på kudden varje kväll och simmat som en galning i sjön.
Jag hade haft min underbara Dollan kvar hos mig!!!

Jag vet inte om jag kan sluta förebrå mig själv över det som hände, utåt sett är jag väldigt tuff men inom mig och på kvällen/natten när ingen ser.
När jag är själv i sängen och ska sova, utan att hon ligger hos mig som hon har gjort i 13 månader....

*********************************************************************

 

SBCH MOLARS AFRA
"AFFA"

041002 - 080811

Hur kan livet ta slut så fort, varför är en fråga som återkommer så ofta..
Jag vet inte hur jag ska beskriva de känslor som nu finns inom mig, de tankar som
snurrar i mitt huvud.. Det går inte att sätta ord på det hela!!
Vi var inte klara med varandra, du var så ung och jag förstår inte hur det kan vara
menat att du inte ska få finnas kvar mera. Varför...
Du har haft många sjukdomar genom ditt liv, du har klarat dig genom dom alla trots
alla dåliga odds som veterinärerna har lämnat oss. Du har kämpat på
trots allt.. Du ville ha mera tid.. Vi fick mera tid tillsammans, jag bara önskar
att det varit lite till... Jag var inte beredd..
Den sista tiden har varit hård för oss alla i våran flock men hårdast för dig, du ville så mycket
men fick vara så återhålld pga din ryggskada.. Ingen lek, spring och bus var medicinen
som skulle göra att du fick så lång tid som möjligt.. Tillsammans med smärtstillande...

Jag kände hur livet rann ur dig inom en snar framtid efter de ordinationerna så
jag tog bort de enklaste förbuden för att kunna ge dig ett meningsfullt liv din sista tid..
Du fick följa med på promenader och plocka svamp ibland och du var som en valp igen
på varje promenad, man såg igenom ibland hur ont det gjorde och
på kvällen var du alltid så lugn så lugn..
Du fick vara lös med valpen och lära henne ditt språk, du var så duktig på det..
Ni gullade och bråkade och hade det så trevligt ihop... vem ska nu lära henne??

Vi tog en promenad ihop här hemma, jag kollade lite svamp och du bara fanns omkring mig
du var så lugn i hela ditt sätt och bara fanns där, tuggade på en kotte eller bara gick...
Jag såg hur du återigen vinglade och insåg varför du varit så pass lugn..
Vi satte oss still och vilade, du la dig snart nog tätt intill mig och bara fanns
Du var så otroligt lugn, inget stress eller gnäll utan du bara fanns där och tittade på mig..
Vi skulle ta oss hem men du kom inte upp, jag försökte hjälpa dig men benen bar dig inte längre..
Återigen satte vi oss i skogen och bara var
du skickade mina kinder som nu inte längre var torra för jag visste...
jag visste men var inte redo, inte så snart, inte redan...
Vi ville ha mera tid med varandra

Jag bar dig till bilen och du bara fanns där, fortfarande så lugn, bara tvättade mig...
Du fick åka din sista resa framme hos mig och du la ditt vackra huvud i mitt knä
Allting var så lugnt och fint, du somnade snart och försvann för alltid ifrån mig
Du finns inte mera och kommer aldrig tillbaka
Varför...
Jag ville inte att det skulle gå såhär långt, jag önskar att jag hade
sett det tidigare så du slapp ha ont..
Jag ville dig inget ont...
Snälla förlåt mig för ditt sista lidande!!
det var aldrig min mening..
Jag kommer aldrig glömma dig
jag älskar dig för evigt min lilla Nuttnutt
Vila i frid

********************************************************************************

"PIXZA"

EN UNDERBAR LITEN TIK SOM INTE PASSADE IN I VÅRAN FLOCK AV OLIKA
ANLEDNINGAR, JAG KOMMER ATT SAKNA HENNE MASSOR!!

PIXZA BOR NU HOS EN PERSON SOM SKA HA HENNE TILL VÄKTARHUND
NÄR HON BLIR STOR, ETT JOBB SOM KOMMER ATT PASSA HENNE UTMÄRKT TROR JAG!

*******************************************************************************************

PÅ BILDEN ÄR DET HIKKA, AFFA & ECCO

"HIKKA"

HIKKA FLYTTADE HÄRIFRÅN TILL ETT NYTT HEM UPPE I SUNDSVALL, HON VAR EN VÄLDIGT
VEK TIK SOM BLEV VÄLDIGT MOBBAD I VÅRAN DÅ STORA FLOCK.

HIKKA ÄR EN HUND MED EN SÅDAN PERSONLIGHET SOM MAN INTE GLÖMMER! DET VAR NÅGOT
VISST MED HENNE SÅ DET VAR VÄLDIGT SVÅRT ATT SLÄPPA IVÄG HENNE MEN JAG ÄR SÅ
PASS DOMINANT OCH HON VAR SÅ VEK SÅ VI PASSADE INTE ALLS IHOP TYVÄRR.

JAG VET ATT HON HAR DET JÄTTEBRA HOS SIN NYA ÄGARE OCH VI PRATAR IBLAND, MED
DET SOM JAG HÖR OM HENNE NU SÅ VET JAG ATT JAG FATTADE RÄTT BESLUT DEN
DAGEN, HON HAR UTVECKLATS TILL EN STARK INDIVID SOM STÅR PÅ SIG OCH JOBBAR RIKTIGT
FINT NU! SOM ENSAMHUND HAR HON UTVECKLATS ÄNNU MERA SÅ HUR KAN MAN SE
TILLBAKA OCH ÅNGRA SIG FRÅGAR JAG DÅ??

KOMMER DOCK ALDRIG GLÖMMA HENNES PLATS I SÄNGEN, DEN VAR STADIG PÅ
RYGG MITT I SÄNGEN!!

******************************************************************************************

"ECCO"

ECCO HAR EN RIKTGIT LÅNG OCH TRÅKIG HISTORIA BAKOM SIG, HON VAR MIN FÖRSTA TÄVLINGSHUND
OCH KOMMER ALLTID ATT VARA EN VÄLDIGT STOR DEL AV MITT LIV!
DET VAR HON OCH JAG SOM TÄVLADE BEV-SM OCH PLACERADE OSS SOM 9:A, HON
VAR DÅ 2 ÅR OCH 3 MÅNADER GAMMAL!

HON VAR EN FODERTIK OCH JAG FICK JÄTTESTORA PROBLEM MED UPPFÖDAREN
I SAMBAND MED DEN FÖRSTA PARNINGEN MEN HON KOM EFTER MYCKE KÄMPANDE HEM IGEN, SOM
TUR VAR!! HON HADE DRAGIT PÅ SIG EN SKADA I BOGEN SÅ HON STÄLLDES GANSKA SÅ TIDIGT
AV FRÅN DEN STÖRSTA DELEN AV TRÄNING OCH DÅ ÄVEN TÄVLING FÖRSTÅSS. ATT SE DOM
ANDRA HUNDARNA TRÄNA OCH FÅ DEN MOTION SOM HON VAR VAN ATT FÅ TYCKTE HON VAR
RIKTIGT JOBBIGT!! JAG KUNDE JU INTE ALLTID TA MED HENNE PÅ DOM EXTREMA MOTIONSPASS
SOM DOM FRISKA FICK, HON MÅDDE RIKTIGT DÅLIGT AV DET...

ECCO BOR NU HOS EN FAMILJ OCH STÅR I CENTRUM FÖR ALLT DÄR, HON HAR DET RIKTIGT BRA OCH
BLIR ORDENTLIGT BORTSKÄMD:-)
JAG HAR VARIT OCH HÄLSAT PÅ HENNE FLERA GÅNGER EFTER ATT HON HAR FLYTTAT OCH
HON MÅR SÅ BRA DÄR OCH HAR INTE ONT NU UTAN LEVER SITT LIV MED ATT BARA VARA FAMILJEHUND